| |
Om farsens historia.
Vad är fars?
Under medletiden var fars inte alls komisk teater. Utan helt enkelt ett tillägg till kyrkans böner, komiska scener insprängda i kyrkospel för att folket inte skulle somna.
Var så god, lite farshistoria.
Tidiga antydningar till fars kan spåras så långt tillbaka som till de tidiga grekiska och romerska teatrarna, nämligen från komedier av Aristophanes, Plautus, och Terence.
Aristophanes (ca. 450- ca 388 F.K) skrev över 40 komedier av vilka 11 har bevarats intakta, för en modern publik är kanske är det mest välkända stycket ”Lysistrate”. Aristophanes pjäser var inte strikt farser i termen som vi betecknar det idag. Mer en blandning av olika former och influenser. Högstämd poesi, seriösa kommentarer av pågående handling och litterära och musikaliska pastischer utspelade sig längsmed stunder av fantasi, fars och även personliga påhopp.
Titus Maccius Plautus (ca.254-ca184 F.K) och Publius Terenc (ca 195- ca 159 F.K) var farsmakare från den Romerska traditionen av komedier, vilket lånat kraftigt från Grekerna. Romerska farser rörde företrädesvis dom själva, med problem runt familjen som huvudtema och var i bästa moderna farsanda, dvs. misstagna identiteter samt missuppfattningar.
Över 20 pjäser av Plautus och runt 6 från Terence existerar än idag. Plautus i synnerhet har blivit en farsmakare av betydelse och fungerat som inspiratör. Stilenligt och tidstypiskt använde han sig av en uppsättning karaktärer i sina pjäser: missmodig äldre herre, ung rebell, feg soldat och viktigast, slavar.
Pjäserna fordrade att skådespelarna var aktiva och passande för att klara av hans stycken. Romerska farser hade av allt att döma visst inflytande på scenerna under renässansen i Italien och i synnerhet vad gäller den populära Italienska underhållningen, där skådepelarna hade en uppsättning karaktärer som, gråskägg, clown, mm, alla indragna i mer eller mindre spektakulära situationer. Det välkända ”Commedia dell arte” är ett utmärkt exempel på formen. Senare ser vi också att Shakespeare; i hans ”Commedy of Errors” (1593) är klart inspirerad av Plautus, komplett med Plautus brukliga intrig, användningen av identiska tvillingar – men Shakespeare är Shakespeare, han fördubblade komplotten genom att använda två par av identiska tvillingar.
Trots Grekerna, Romarna och den Italienska inriktningen, uppstod inte farser som en separat genre förens på 1600 talet. Och det var i Frankrike som ordet ”fars” användes för första gången. Detta för att beskriva de olika när element som clowneri, akrobatik, parodi och obsceniteter hitta samman i en form av underhållning. Fars var först och främst improviserade bitar insatta av skådespelarna i texter av religiösa skådespel. ( i mening av det gamla franska ordet ”fars” – att fylla) Vart efter tiden gick blev senare det improviserade arbetet med sådant material alltmer nertecknat och författat.
Franska farser spred sig snabbt i Europa. På 1700 talet användes flertalet klassiska fars beståndsdelar, såsom bred vanvördig humor, psykologiska upptågskonster och absurda situationer i pjäser som vi idag inte benämner som rena farser ex. Shakespeare ”Commedy of Errors” och i Molières alla pjäser (den inbillade sjuke, äktenskapsskolan, den girige, mm) Dessa är troligen de mest hyllade exemplen av komediförfattarna som använt farsens grundkomponenter.
Hur som helst, farserna gick från framgång till framgång genom 1800 och 1900 talet. I Frankrike var Eugéne-Marin Labiche´s (1851) ”En Italiensk stråhatt” och Georges Feydeau´s (1907) ”En fluga i hennes öra” storartade framgångar. Speciellt Feydeau växte till att etablera en speciell form av farser som kom att benämnas ”sängkammarfarser”. Det är väl överflödigt att påpeka att stilen innehåller allt i hur man lurar hustrur och bedrar äkta män, men också stolliga betjänter och misstagna identiteter, allt med repliker i en atmosfär av förledande dialog.
Charlies tant (1892) av Brandon Thomas, tillförde en ny dimension i farsens tradition av att klä sig i det motsatta könets utstyrsel. Under den här tiden, började farser dyka upp i ”musik hall”, vaudeville och boulevard teatrar. I slutet av 1800 talet, hade farser blivit mer än bara en ytterligare en teatergenre. Den hade intaget än nyckelroll för att attrahera en större publik, speciellt inom den brittiska teatervärlden.
I början på 1900 talet, erfors de ”gyllene åren” i farshistorian, vilket ledde fram till författare som ex. Ben Travis. Traditionen av att skriva farser fortsatte genom hela 1900 talet, och vidare. Framgångsrika exempel av farser och farsförfattare på 1900 talet senare hälft är t.ex. ”Vad betjänten såg” av Joe Orton samt Noises Off (1982) av Michael Frayn med en fars i farsen. Men vi hittar även namn som Dario Fo, Alan Ayckbourn, Ray Cooney, John Chapman, men det finns många, många mer välkända författare som har skrivit för genren.
Farser på film.
Självfallet förevisades inte farser för en förväntansfull publik bara på scen. På 1900 talet hittade farser en ny uttrycksform i filmen värld. Till att begynna med av namn som Charlie Chaplin, the Keystone Cops och bröderna Marx. Denna tradition har sedan självfallet fortsatt, med framgångsrika filmkomedier av ex. Gene Wilder och nu senast Jim Carrey, för att bara nämna några.
Några kända citat om fars:
Fars styrs av lagen om fart; vid ett visst tempo sönderdelas allt. Med högt tempo blir panik en ersättning för förnuft. Och karaktärer tvingas över gränsen för skuld och alla kopplingar till varandra. Humorns hjärta i fars är ödeläggelsen när en person uttrycker sina behov, men de andra karaktärerna, i sina uppenbara själv- absorption, inte lyssnar.
John Lahrt
När jag planerar för de vansinnigheter som ska få publiken att skratta, har jag inget roligt själv. Jag rör inte en muskel, samlad som en apotekare som skriver ett recept. Jag tar ett gram av komplikationer, ett gram av sedeslöshet och ett gram av gjorda observationer och knådar dessa beståndsdelar tillsammans så gott som jag kan. Och jag förutser, nästan utan att fela, den effekt som den kommer att ge.
Georges Feydeau
(ur: Hur tråkigt det är att vara en framstående farsförfattare)
Ju mer jag tänker på det, så känner jag att fars har mer gemensamt med tragedier än det har med komedier. Komedier är vanligen om originella personer i vardagssituationer, medan fars (och tragedier) vanligtvis involverar vardags människor som försöker hantera udda situationer. Därför, om fars är mer besläktad med tragedier, säger det sig självt att ju mer äkta, ju mer sanningsenligt pjäsen framförs, ju starkare blir publikens reaktioner. Det är absolut ingen skillnad mellan en man som upptäcker sin fru i sängen med hans bäste vän i en fars och en man som upptäcker en sin fru i sängen med hans bäste vän i en tragedi. Reaktionen hos mannen bör för båda pjäserna vara exakt de samma. Skillnaden ska ligga i publikens reaktioner –inte hos den äkta makens.
Ray Cooney
(ur: Hur farsartat det är betrakta fars som ren komedi!)
|
|
|
|
|
