| |
Om August Strindberg
August Strindberg. Vår nationalskald som skrev folklustspelet – Hemsöborna.
Uppväxt
Johan August Strindberg föddes i Stockholm den 22 januari 1849. På fädernet tillhörde han en känd borgarfamilj med kulturella intressen. August hade sju syskon.
1867 inleder han studier vid Uppsala universitet. 1870 får han sitt första drama uppfört på den Kungliga teatern och året därpå ett kungligt stipendium för att fortsätta sina estetiska studier vid universitetet.
Efter besvär med sin estetikprofessor flyttar han 1872 åter till Stockholm, denna gång till de fattiga kvarteren i stadens utkanter, där han umgås med unga, fattiga konstnärer och försöker försörja sig som fri journalist. Samtidigt målar han och skriver på sitt första betydande drama, det radikalt betonade Mäster Olof om Sveriges reformator. Pjäsen refuserades dock av Kungliga teatern. 1874 anställs Strindberg vid Kungliga Biblioteket i Stockholm.
Framgång.
I mitten av 1870-talet förälskar sig Strindberg i finlandssvenskan Siri von Essen. Strindberg och Siri gifter sig samma år och får barnen Karin (1880), Greta (1881) och Hans (1884).
1879 blir Strindberg bankrutt. Romanen Röda rummet utkommer och blir tack och lov en stor framgång. 1881 lämnar Strindberg anställningen vid Kungliga Biblioteket. Mäster Olof spelas då med stor framgång.
Under sin tid på Kungliga biblioteket i Stockholm 1874 - 1881 ägnade sig Strindberg flitigt åt sinologi och erhöll Ryska geografiska sällskapets silvermedalj 1880 för sin upptäckt av en av de tidigaste kartorna över delar av ryska Asien, gjord av en svensk krigsfånge i Sibirien på 1700-talet.
Strindberg var tidigt en begåvad och inspirerad vetenskapsman, framstående främst som modern kulturhistoriker med sina böcker Gamla Stockholm (1880 - 82) och Svenska folket (1881 - 82).
Exil
Strindberg gick i självvald exil 1883. Tillsammans med sin hustru Siri von Essen och deras tre barn flyttade han från pensionat till pensionat på landsbygden i Frankrike, Schweiz, Tyskland och Danmark.
1883 ansluter sig makarna till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez, nära Paris och flyttar sedan till Schweiz. Novellsamlingen Giftas I utkommer och leder till att Strindberg åtalas för hädelse men frikänns.
1886 utkommer den samhällskritiska självbiografin Tjänstekvinnans son.
Slitningarna i äktenskapet gör att kampen mellan könen allt mer kommer till uttryck i Strindbergs verk. Från början var denne en förkämpe för kvinnans likställdhet med mannen. Genom skådespelen Fadren (1887), Fordringsägare (1888), novellsamlingen Giftas (del 2 1884), den självbiografiska romanen En dåres försvarstal och essän "Kvinnans underlägsenhet under mannen" blev han i alla fall känd i hela Europa som den ledande kvinnohataren.
Skärgården
Omkring 1872 tillbringar Strindberg den första av flera sommarvistelser på ön Kymmendö i Stockholms skärgård, den natur Strindberg skulle älska högst på jorden. Genom sina skärgårdsberättelser, av vilka Hemsöborna (1887) blivit den mest beundrade, väckte han för första gången konstnärernas och författarnas intresse för detta karga landskap.
Inferno
I oktober 1892 lämnar Strindberg Sverige för Berlin. Till följd av en skaparkris (som varar i fem år), ägnar sig Strindberg intensivt åt naturforskning, måleri och foto.
1893 gifter sig Strindberg med den österrikiska journalisten Frida Uhl och flyttar till Österrike. Året därpå föds dottern Kerstin. Makarna separerar i samband med att Strindberg reser till Paris. Infernokrisen börjar.
I Paris 1894 - 96 var Strindberg ett mycket berömt namn, där han introducerade sina nära konstnärsvänner Paul Gauguin och Edvard Munch. Trots framgångarna levde han i ekonomisk misär, och han måste på grund av en svårartad hudsjukdom intas på sjukhus i januari 1895. Denna var troligen en följd av hans alkemistiska experiment samma år. 1898 påbörjar Strindberg Ockulta dagboken, som förs till 1908.
De religiösa ockultisterna och studiet av den svenske 1700-talsmystikern Emanuel Swedenborg fick Strindberg att se världen som en helvetesvandring redan på jorden. Efter den kris han nu genomgick erhöll hans författarskap en ny vändning, av vilka de första resultaten var romanen Inferno (1897), och omvändelsedramat Till Damaskus (1898), som blev stilbildande för den expressionistiska teatern.
Innan infernokrisen (1869 - 92) var Strindberg påverkad av anarkismen, Rousseau, Schopenhauer och Nietzsche; åren efter krisen (1897 - 1911) stod han under inflytande av Swedenborg, Goethe, Shakespeare och Beethoven.
Försoning
Efter en period i Lund flyttade Strindberg 1899 tillbaka till Stockholm, besluten att försona sig med sitt hemland. Sedan han ett par år senare gift sig med den unga aktrisen Harriet Bosse bosatte de sig i det nybyggda s.k. Röda huset på Östermalm. Här skrev han ett stort antal Shakespeare-inspirerade kungadramer, bl a Erik XIV (1899) och Karl XII (1901), liksom det märkliga dramat Ett drömspel (1901). Nu tillkommer också romanen Svarta fanor, en frän satir med udd mot kulturetablissemanget.
1902 föds dottern Anne-Marie. Redan två år senare separerar makarna. 1907 skriver Strindberg fyra kammarspel, däribland Spöksonaten. I november startar han Intima teatern, som drivs i tre år.
Ålderdomen
Efter det att Harriet Bosse gift om sig våren 1908 flyttar Strindberg till en lägenhet på Drottninggatan 85
Han börjar nu åter verka som samhällskritisk författare. Hans stridslystna tidningsartiklar gav upphov till den s k Strindbergsfejden, som rasade i den svenska pressen 1910 - 1911.
Precis som under sin livstid är Strindberg fortfarande kontroversiell. Hans stora produktion är påfallande ojämn. Hans bästa dramer är revolutionerande och stilbildande; hans prosa, med undantag som Röda rummet, Hemsöborna, novellsamlingen Giftas och novellen "Taklagsöl" räknas inte till landets främsta.
Tillsammans med skådespelaren August Falck driver Strindberg åren 1907 - 1910 Intima teatern vid Norra Bantorget, för vilken han i rask takt skrivit fyra kammarspel: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten, Pelikanen (alla 1907). Han förälskar sig i en ung elev vid teatern, Fanny Falkner.
På Drottninggatan skriver Strindberg ett flertal framstående litterära verk, bl a sitt sista drama, Stora landsvägen (1909). Födelsedagen 1912 uppvaktas han med ett fackeltåg av studenter och arbetare och får dessutom mottaga en stor summa pengar, resultatet av en nationalinsamling menad som ett folkets nobelpris.
Strindberg avlider i sitt hem efter en längre tids sjukdom den 14 maj 1912 och begravs fem dagar senare på Nya (numera Norra) kyrkogården. Hans sista färd beses av 60 000 personer.
|
|
|
|
|
